Ångesten slog omkull mig
Helt tillsynes ifrån ingenstans kom ångesten. Den slog omkull mig, gjorde mig handfallen. Jag låg där på marken och hade ingen aning om hur jag skulle göra, hur jag skulle agera och ännu mindre hur jag ska ta mig upp igen.
Vad hände?
Detta har inte hänt på nästan ett år, vilket har lett till att jag faktiskt har vågat släppa guarden, släppa in livet. Jag vet att jag dock många gånger har tänkt "Det är för bra för att vara sant, jag kommer aldrig att få må såhär bra länge till"
Den senaste veckan har jag varit i något typ av dunkel där jag inte orkat att göra någonting, mer än att såklart vara mamma, men helt ärligt så orkade jag knappt det.
Vi löste det rätt så fin med att hon fick ligga med mig i sängen och leka, medans jag låg och sträckkollade på Netflix "you" och därefter bron.
Nu känner jag mig äntligen lite bättre igen, jag är inte där jag var, jag orkar inte vara ute och promenera mina 4h per dag, men jag har åtminstone varit ute och gått 2h någon dag.
Jag har insett att jag kanske faktiskt inte kommer att orka dom planer som jag har satt upp för mig, och detta ger mig mer ångest.
Jag trodde ju ifrån början att jag faktiskt hade ett godkänt examensbevis som gjorde att jag direkt kunde börja studera på universitet, men så var ej fallet, jag är tvungen att läsa upp minst 2 kurser på komvux för att ens ha en chans.