Att torska på droger
Detta inlägg kommer garanterat skapa arga reaktioner bland många som läser det. M E N jag tycker att det är viktigt att ta upp.
I Sverige så har vi något som heter Ringa Narkotikabrott och detta är den lägsta på straffskalan. Till skilnad från många andra länder, så räknas att ha narkotika i kroppen som ringa. Detta innebär att även fast du inte har några droger på dig, men kanske hade ett intag av något sen innan, så blir du straffad för det.
Jag kommer göra ett inlägg till kring vad man kan göra om man själv blir tagen.
*************************************************************************************************
I Sverige så har vi något som heter Ringa Narkotikabrott och detta är den lägsta på straffskalan. Till skilnad från många andra länder, så räknas att ha narkotika i kroppen som ringa. Detta innebär att även fast du inte har några droger på dig, men kanske hade ett intag av något sen innan, så blir du straffad för det.
Jag kommer göra ett inlägg till kring vad man kan göra om man själv blir tagen.
*************************************************************************************************
Men här är ett fiktivt exempel
Vilma är 16 år, hon är duktig i skolan och har ett jobbar ibland extra. Hon lider dock av väldigt svår panikångest blandat med tvångstankar. Den sviktande mentala hälsan börjar rinna ut över hennes prestation i skola och jobb. Hon inser att det är ett problem och vill därför kunna få hjälp för att stoppa den negativa utvecklingen.
Första steget blir att ta en kontakt med skolkuratorn, men den realtionen blir kortvarig. Kuratorn menade att Vilma inte borde ta upp tiden för de som behöver hjälp på riktigt. "Du är ju så duktig i skolan. Mötet gör henne nedslagen. Men hon vill inte ge upp.
Nästa stop är BUP. Men väntetiderna är långa, och Vilma står utan vård. Måendet blir värre.
Efter att ha läst lite på nätet, så får hon reda på att man kan köpa ångestdämpande och få hem dem direkt i brevlådan. Sagt och gjort så kommer det snart ett brev adresserat till henne.
Första steget blir att ta en kontakt med skolkuratorn, men den realtionen blir kortvarig. Kuratorn menade att Vilma inte borde ta upp tiden för de som behöver hjälp på riktigt. "Du är ju så duktig i skolan. Mötet gör henne nedslagen. Men hon vill inte ge upp.
Nästa stop är BUP. Men väntetiderna är långa, och Vilma står utan vård. Måendet blir värre.
Efter att ha läst lite på nätet, så får hon reda på att man kan köpa ångestdämpande och få hem dem direkt i brevlådan. Sagt och gjort så kommer det snart ett brev adresserat till henne.
Benson får henne att hitta tillbaka till sigsjälv och återgå till vardagen. Det är som att den tunga stenen av ångest svävar ut ur själen. Alla blir glada över att hon verkar må bättre.
En natt efter att ha varit på fest, så går hon för att ta bussen hem. Hon har druckit alkohol, men är inte full. En polisblil, gul och blå, glider fram och stannar vid busshållsplatsen. De säger att de är oroliga för henne, att det kanske är bäst om de skjutsar hem henne. Det är polisen, de hjälper människor, varför skulle hon inte följa med?
Men sen börjar frågorna hagla. "Använder du Narkotika?" "Vi vet ju att ungdomar i er ålder gillar att exprimentera" "Du ser lite påverad ut, kanske skulle du lämna ett urinprov?"
De söker igeom Vilmas fickor som hungriga vargar, men hittar inget. Men de är inte nöjda. "Det är för din egen skull, vi är oroliga"
Urinprovet visar positivt på benso. Det ska skickas på yttligare analys. Vilmas föräldrar kontaktas.
Föräldrarna, ja, de känner sig svikna, ledsna, bedragna. De kan inte förstå hur deras dotter kunde genomföra ett sådant svek. De börjar införa förbud, för att "skydda" sin dotter. Eller är det sig själva de vill skydda?
Vilma bara gråter.
Efter många veckor så kommer ett brev från polisen. Ringa narkotikabrott, dagsböter, en prick i registret, en stämpel som missbrukare.
********
Efter något år så är Vilma tillbaka på banan. Hon behöver inte längre benson.
På en sida på nätet så stod det att de sökte vikarier till en vikariepol. Att jobba med barn skulle hon väldigt gärna vilja. Det står också att det är fördelaktigt att ha ett körkort. Efter lite funderande så bestämmer hon sig för att skicka in en ansökan till jobbet och även en ansökan för körkortstillstånd. Hon ser att för att söka arbetet så behöver man skicka in ett uttdrag från polisen, det ska beställas hem, för att sedan oöppnat skickas in till arbetsplatsen. Händelsen för några år sedan dyker inte upp i huvudet, varför skulle något sånt banalt ens ha relevans i detta sammanhang?
Det är nu det slår tillbaka, nu när det är dags att skaffa ett liv åt sig själv. För pricken i registret försvinner inte, den hänger där, som en osalig ande i 5 år.
Vilma, hon får inget jobb. Körkortslämpet kan hon i princip glömma, för utan jobb, så har hon inte råd att bekosta de prover som måste tas för att få det godkänt.
Som ett extra slag i ansiktet så nekas hon den lägenhet hon sökt, av samma anledning.
Nu är hon åter fast i limbo. Ingen som kan hjälpa. För vet ni vad samhället tycker? Att det är hennes eget fel, för en knarkare finns ingen sympati. "Det skulle du ha tänkt på!"
Sen blir alting återigen så mörkt och kallt. Men denna gång så vet hon...hon vet vart hjälpen finns. Det hjälpte henne sist, och kanske kommer det hjälpa ännu mer om hon bara tar några fler...
En natt efter att ha varit på fest, så går hon för att ta bussen hem. Hon har druckit alkohol, men är inte full. En polisblil, gul och blå, glider fram och stannar vid busshållsplatsen. De säger att de är oroliga för henne, att det kanske är bäst om de skjutsar hem henne. Det är polisen, de hjälper människor, varför skulle hon inte följa med?
Men sen börjar frågorna hagla. "Använder du Narkotika?" "Vi vet ju att ungdomar i er ålder gillar att exprimentera" "Du ser lite påverad ut, kanske skulle du lämna ett urinprov?"
De söker igeom Vilmas fickor som hungriga vargar, men hittar inget. Men de är inte nöjda. "Det är för din egen skull, vi är oroliga"
Urinprovet visar positivt på benso. Det ska skickas på yttligare analys. Vilmas föräldrar kontaktas.
Föräldrarna, ja, de känner sig svikna, ledsna, bedragna. De kan inte förstå hur deras dotter kunde genomföra ett sådant svek. De börjar införa förbud, för att "skydda" sin dotter. Eller är det sig själva de vill skydda?
Vilma bara gråter.
Efter många veckor så kommer ett brev från polisen. Ringa narkotikabrott, dagsböter, en prick i registret, en stämpel som missbrukare.
********
Efter något år så är Vilma tillbaka på banan. Hon behöver inte längre benson.
På en sida på nätet så stod det att de sökte vikarier till en vikariepol. Att jobba med barn skulle hon väldigt gärna vilja. Det står också att det är fördelaktigt att ha ett körkort. Efter lite funderande så bestämmer hon sig för att skicka in en ansökan till jobbet och även en ansökan för körkortstillstånd. Hon ser att för att söka arbetet så behöver man skicka in ett uttdrag från polisen, det ska beställas hem, för att sedan oöppnat skickas in till arbetsplatsen. Händelsen för några år sedan dyker inte upp i huvudet, varför skulle något sånt banalt ens ha relevans i detta sammanhang?
Det är nu det slår tillbaka, nu när det är dags att skaffa ett liv åt sig själv. För pricken i registret försvinner inte, den hänger där, som en osalig ande i 5 år.
Vilma, hon får inget jobb. Körkortslämpet kan hon i princip glömma, för utan jobb, så har hon inte råd att bekosta de prover som måste tas för att få det godkänt.
Som ett extra slag i ansiktet så nekas hon den lägenhet hon sökt, av samma anledning.
Nu är hon åter fast i limbo. Ingen som kan hjälpa. För vet ni vad samhället tycker? Att det är hennes eget fel, för en knarkare finns ingen sympati. "Det skulle du ha tänkt på!"
Sen blir alting återigen så mörkt och kallt. Men denna gång så vet hon...hon vet vart hjälpen finns. Det hjälpte henne sist, och kanske kommer det hjälpa ännu mer om hon bara tar några fler...
konstruerad bild